Om flyktingar och Europas framtid

Under hösten har en enastående insats skett för flyktingar som kommit till Europa. Protester som funnits mot invandring har mer eller mindre svepts bort i en solidaritetsvåg för fördrivna från Syrien. Tyvärr är reaktionen på katastrofen i Syrien senkommen och sker först nu när flyktingarna väller in i Europa. Under drygt fyra år har en ständigt eskalerande konflikt härjat Syrien och av hela befolkningen på cirka 18 miljoner har över 200 000 människor dödats medan över 12 miljoner är på flykt. Inte ens president Assads saringasattack mot befolkningen i Ghouta 21 augusti 2013 fick oss Européer att gripa in i skeendet. Då säger vän av ordning: Var det inte USA och president Obama som då svek det syriska folket genom att inte ta till vapen mot Assad? Då säger jag: Europas näromgivning är vårt ansvar. Det är vi som måste se till att detta utvecklas demokratiskt och ekonomiskt, då det blir vårt problem när stater fallerar, som nu i Syrien. Med Rysslands inträde i kriget har dock Europa och USA hamnat i en offsideposition och det är svårt att se en acceptabel lösning på konflikten.
Vi har tittat bort och blundat under de mer än fyra år Assad bedrivit folkmord i Syrien, liksom soldaterna i UNPROFOR DUTCHBAT blundade då 8000 män och pojkar massakrerades utanför Srebrenica i Bosnien år 1995. Bosnienkriget visade upp Europas vanmakt att ta ansvar ens på vår egen kontinent. Jag hade hoppats att denna vanmakt brutits i samband med Libyenkonflikten 2011. Då var det Europeiska stater som tog initiativet till en aktion mot Gadaffis förtryckarregim. Tyvärr är nu Europa tillbaka till sin passiva roll i världspolitiken. Efter kriget i Libyen gav vi inte det stöd som behövdes för att skapa stabila förhållanden i landet. Det är denna brist på stöd, inte den militära aktionen, som lett till ökande sönderfall och kaos i landet. Men konklusionen verkar istället ha blivit att helt avstå att aktivt påverka situationen i vårt närområde.
I motsats till under beslutet om Libyen år 2011 har Putin utnyttjat sin vetorätt i FN´s säkerhetsråd och blockerat alla åtgärder mot förtryckarregimen Assad i Syrien, och för detta har vi lagt oss platt. Trots de risker det skulle innebära, borde Europas samlade politiker gå samman och kräva en genomgående förändring av FN´s Säkerhetsråd så att inga enskilda länder kan blockera insatser mot despotiska regimer som mördar sitt eget folk!
Europa behöver en strategi och ett samlad ledarskap för att kunna hejda liknande katastrofer som den i Syrien. Agerandet kan inte ske kortfristigt och från fall till fall, då riskerar hela vår omvärld att kollapsa. Om vår omvärld kollapsar, hur går det då med våra Europeiska grundvärden frihet, demokrati och mänskliga rättigheter? Vi kommer säkerligen inte att förbli opåverkade! Om man är pessimist kan man se framför sig ökande konflikter mellan diktaturen och islamisterna i Egypten där landets miljoner kopter kan bli speciellt lidande, likaså att Erdogans agerande i Turkiet kan leda till miljontals kurdiska flyktingar. Det finns tyvärr inte ett enda land i vårt närområde utan grundläggande problem. Utöver politiska problem får vi inte blunda för att länder såsom Somalia, Mali, Nigeria, Eritrea, Etiopien, Sudan och Egypten har bland världens högsta befolkningstillväxt. Vi måste ha en fast linje inför ledare som bedriver en politik som redan nu eller i framtiden leder till flyktingströmmar till Europa. Realpolitik i all ära, men att kortfristigt lösa akuta problem för att skapa större längre fram, är inte realpolitik utan stupiditet! Jag fördömer därför på det kraftigaste uppgörelsen med Erdogan om flyktinglägren i Turkiet. Vi kan och får inte stödja honom och vi får inte döma dessa människor till att vistas i en sorts koncentrationsläger på obestämd tid.
Om vi i Europa stod samlade skulle vi vara världens starkaste enhet, men vi är splittrade och svaga. Om vi inte enar oss finns det risk att vi förlorar mycket av det vi Européer kämpat oss till – frÃ¥n statligt och kyrkligt förtryck pÃ¥ medeltiden till fria, sekulära samhällen i dag. Enigheten mÃ¥ste även skärpas inom det militära omrÃ¥det. Möjligheten att bli lyssnad till i diplomatin förstärks om det finns starkare medel bakom. Med detta menar jag inte nÃ¥gon Ã¥tergÃ¥ng till imperialism eller kolonialism, utan vi mÃ¥ste med alla medel arbeta för att de förmÃ¥ner vi njuter i Europa bÃ¥de pÃ¥ det frihetliga och ekonomiska omrÃ¥det kan spridas sÃ¥ att alla människor i vÃ¥r omgivning gynnas. Enbart pÃ¥ detta sätt kan vi skapa trygghet för oss själva. En omgivning med desperata, fattiga, och delvis hatiska människor är ingen trygg omgivning.
Vi måste mer än tidigare arbeta för att utveckla vårt närområde. Detta inkluderar utbildning av nyckelpersoner, och då inte bara deras kunskaper utan ännu mer deras värderingar. Om utvecklingen går åt fel håll måste sanktioner och i sista hand militärt våld övervägas. En militär åtgärd kunde vara träning av soldater för att återta länder under diktatur. Som förebild kan man ta de så kallade norska polistrupperna, som bestod av norska flyktingar till Sverige under andra världskriget. Av dem byggdes det en norsk armé som vid krigsslutet uppgick till cirka 13 500 man. Om det funnes en armé med eritreanska trupper i Europa skulle säkerligen diktaturen i Eritrea varit mer lyhörd för påtryckningar, som t.ex. frisläppande av Dawit Isaak. Genom att träna och beväpna trupper utanför krigsområdet blir resultatet med stor sannolikhet väsentligt bättre än det USA uppnått inne i Syrien under pågående konflikt.

Mycket lite av det jag skrivit ovan nämns av politiker i den pågående svenska flyktingdebatten, utan de verkar vara perspektivlöst cementerade i gamla ställningstaganden för/emot immigration. Det är som att politikerna tror att det går att få fram en bra lösning i den rådande situationen. Tyvärr har det gått så långt att ingen lösning kan bli bra på kort sikt.
Sverigedemokraterna älskar säkert Erdogans förslag om förvar i Turkiet, men vilket pris har det? Detta legitimerar en man som mer eller mindre förklarat krig mot landets kurder enbart för att befästa sin egen ställning som president. Dessutom dömer man miljoner människor att vistas i koncentrationsliknande läger under obestämd tid. Detta är helt oacceptabelt.
SÃ¥ till andra partiers argument enligt nedan:
• Det behövs invandring för att klara av ett samhälle med en åldrande/minskande befolkning.
• Det måste skapas fler jobb och inte minst fler enkla arbeten.
• Vi behöver sänkta lägstalöner.
Som envar ser är argumenten motstridiga. Vissa hävdar att det behövs mer arbetskraft i Sverige samtidigt som de menar att vi behöver sänkta lägstalöner. Om man till detta lägger bedömningar att det inom 20 år kommer att försvinna kanske 35 % av alla jobb på grund av robotisering och effektivisering, behövs då verkligen fler människor? Är verkligen den pågående invandringen gynnsam och önskvärd? Sanningen är att vi med den pågående flyktingströmmen kommer att få en enorm påfrestning på hela samhället. Om inte politikerna erkänner detta kommer befolkningen att reagera ännu starkare då gemene man märker att skatter höjs och service minskas för att klara av invandringen. Jag tror och hoppas att den svenska befolkningen kan vara beredd till uppoffringar så att människor som behöver skydd får komma hit. Men om man ljuger och säger att detta är bra för Sverige kommer vi få en motreaktion i form av starkt ökad främlingshat på den ena sidan och ökande religiös fundamentalism på den andra, en situation påminnande om den mellan nazister och kommunister i Weimar-Tyskland på trettiotalet.
För några år sedan var jag orolig för den värld mina barnbarn skulle leva i om 30 år. Nu är jag, som 73-åring, rädd för vad som kan komma att hända under min egen livstid. Jag är inte rädd för människorna som kommer hit, men de är många. Jag är rädd för vad som händer här i Sverige, samtidigt som jag ser att det vore inhumant om de utestängs. Om det vore så att flyktingströmmen tog slut vid årsskiftet skulle den tillfälliga toppen inte bli mer än en gungning i vår vardag, men sannolikt kommer den inte att upphöra på långa tider. Det är därför dags att våra politiker börjar tala klarspråk, att de berättar hur det verkligen ser ut i världen i dag och vad vi kan göra åt orsakerna till flyktingkrisen. Vi kanske inte fritt kan välja vår framtid, men låt oss inte viljelöst driva in i en framtid vi inte vill ha. Vi måste erkänna att vi är inne i en svår kris och för att klara den behövs klartänkande och ärliga politiker och, inte minst, ett starkare Europa.

No comments yet.

Leave a Comment

You must be logged in to post a comment.